Varje dag!

Det var en gång en man som hade allt. Allt han hade, hade betydelse. Varje dag vaknade han av att det klapprade på fönstret och att fåglarna kvittrade envist. Han satte sig upp och ryckte sig i ena örsnibben för att försäkra sig om att det fortfarande var han. Varje dag öppnade han dörren till verkligheten för att bege sig ut mot nya strider, nya krav och förpliktelser. Det han inte visste var om framtiden fortfarande fanns där. Varje dag satt han på sitt jobb och smuttade på sitt kaffe som var mer grönt än svart. Han sög på bullen från igår, han petade sig i näsan för att som vanligt tro att det fanns något vettigt där. Varje dag var alltid den sista timman på dagen som var den som var längst. Alltid var det något som måste göras eller förkunnas. Varje dag promenerade han hem samma väg som han alltid gått. För varje fotsteg han tog så hörde han ljudet av luft som klämdes ihop och hur det snäste mellan tårna. Varje dag och varje kväll såg han hur mörkret lade sig över dagen som varit. Vid samma tid varje dag och kväll så fällde han en tår, en tår för allt han hade och inte hade. Han var lyckligast i hela världen även om allt var likadant varje dag. Han visste att i morgon blir en annan dag och det gjorde inget att den dagen skulle bli lika hoppfull som alla andra. Varje dag så somnade han i ensamhet men ensamheten var hans trygghet och det kunde ingen ta ifrån han.